Nog för att jag har anat det, brukar ju säga att jag är chokloman (chokladberoende) :(. Men här nedan ser man ju kalla fakta.
Sockerkänsliga kan vara både under-, normal- och överviktiga. De kan vara matmissbrukare men behöver inte vara det. Att vara sockerkänslig innebär att ha ett obönhörligt sug efter fel slags mat, som i sin tur leder till kraftiga humörsvängningar och låga energinivåer. Den sockerkänsliga blir något av en "Dr Jekyll och Mr Hyde". Ena stunden kan hon ha depressioner och/eller aggressioner, vara våldsam, oförutsägbar, glömsk och impulsiv. Hon kan ha kort stubin, vara virrig och ofokuserad och prata mycket och fort. Men hon kan också vända på en sekund och visa sig kreativ, klarsynt, charmig, energisk, lekfull och kärleksfull. En sådan person är det jobbigt både att vara och att leva med.
Källa: Bitten Jonsson Vi har en del alkoholister i släkten och jag förstår nu att den genen har jag ärvt. Nja jag är ju inte alkoholist för vin, öl, cider och och liknande alkohol är inte mitt problem utan min gen har anammat sockret istället.......där är jag lika sjuk som en alkoholist. Kan inte sluta även när det inte smakar gott längre. I och för sig så skadar jag ju inte andra med mitt beroende men jag skadar mig själv.
Hjärnan har ett eget liv inställt på överlevnad och den tar över ibland - det är dessa funktioner som är så intressanta att förstå. Det är nämligen så med överätande, att de oerhörda, svårbehandlade, ibland oförklarliga sug vi sockerberoende har, s k craving - som får alla goda föresatser på fall - är en felkoppling i mellanhjärnan.
För suget sitter inte på tungan, i magen eller i psyket, som många tror, utan det finns på samma nivå som alla överlevnadsinstinkter och är därmed oerhört starkt. Idag vet vi så mycket mera om varför den delen av hjärnan får för sig att om jag inte vräker i mig pizzan, chokladen, glassen, brödet, eller vad den nu är vi frossar i, så dör jag. (Det handlar aldrig om gurka eller kokt torsk...) Fenomenet vore lättar att förstå, om det vore en medveten tanke, men så är det inte. Vi bara frossar utan den minsta tanke på konsekvenserna och sedan kommer en stunds lättnad, en slags hypnos och till sist ruelsen och den stora frågan: VARFÖR gjorde jag detta igen?! Trots att jag var så villig, bestämd, säker på att klara detta med att inte överäta. Igen och igen! Till slut anser vi oss vara totalt misslyckade individer.
Men kära medmänniska - hav hopp! Äntligen kan forskningen förklara mekanismerna bakom felkopplingen. Därmed får vi verktyg att göra nya kopplingar, en slags förbikopplingar/by pass/, i hjärnan.
Källa:
Bitten JonssonJa den där förbikopplingen hade jag och sambon behövt igår då vi åt hamburgare på McD! Båda två kände som vi alltid gör när vi ätit där;
Varför? Det är ju inte ens gott!!Sambon sa till mig;
Nästa gång jag föreslår McD så hindra mig! Och jag känner likadant.
Det är så mycket man skulle behöva sluta med! Att bli ren från socker, vitt mjöl och raffinerade kolhydrater. Shit sen finns det ju ingenting kvar att äta.
